På bordet

DSC_6867

Förra – eller om det var förr-förra? – året letades utemöbler till förbannelse. Inget var både fint, bekvämt, praktiskt och överkomligt till priset. Det slutade med brädgården, färgaffären och IKEA. Av fem breda brädor, lite fönsterfärg och benbockar blev det till sist ett bord tillräckligt stort att stå på altanen. Inte drömbordet men ändå helt okej.

DSC_6861

Nu när bordet väl stod där skulle nog fler måltider intas utomhus. Bordet skulle få vara just bord och bära tallrikar, glas, bestick och kastruller… Men kanske att det inte blivit riktigt så. Med stora fönster mot altanen har snarare funktionen ”uppbärare av allt möjligt” blivit bordets primära syfte. Visst intas en och anan måltid där också men i huvudsak har det blivit en plats för favoritblomman, grenen eller något annat att vila ögonen på. Just nu finns klöver i en korg, trollhassel och några gröna glasföremål. Kanske en lika fin funktion som matplats.

DSC_6864

Söndags-sommar-stilleben

DSC_6830

Fin granne och svägerska delar med sig av sin trädgård som får bli en del av söndagens stilleben som just nu står på vardagsrumsbordet. Bredvid den vita väldoftande pionen en keramikburk från Jonsereds Loppis. För någon vecka sedan gav den hjärtklappning redan på håll. Älskar det matta oregelbundna prickiga och den tunna blå linjen nästan längst upp. Kan inte få nog av matt lite grov keramik där händernas skapande får synas.

 

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

DSC_6194

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!

 

 

Juni

När chocken är total pga upptäckten av att halva juni redan gått behöver några foton som påminner om sommaren landa i det mentala fotoalbummet. Bilder är min bästa väg in till minnen och stämningar. Kanske kan det hjälpa på traven. Tänker att det är  bra om känslan av sommar får landa i medvetandet före höstens friska luft tar vid.

En ruffsig kossa i kvällsljus, stråhatten som ligger slängd på matbordet och spretiga prästkragar – vad känns mer sommar än det?

Söndagsstilleben

DSC_6214

Den eviga favoriten – bollvasen från Vasakeramik – har fått en liten ros i sig. Sandra skrev att ”våren gör oss alla till tjuvar” då vi plockar med oss kvistar hem, och i mitt fall har hon helt rätt. Dock må jag ju försvara mig med att jag aldrig plockar något från någon annans tomt eller där det syns tydligt. Denna lilla rosen satt på en buske bakom någon typ av el-hus eller vad det nu kan heta, och där såg nog ingen annan än jag den. Nästan bättre då att den får full uppskattning hemma på min kökshylla. Eller var det bara ett dåligt försvars-tal?

Fler Söndagsstilleben här eller här.

Min fredagsbukett

 

DSC_6017Precis som Wikipedia skriver råder det delade meningar om vad som är ogräs, och med den del av Wikipedias beskrivning som säger ”växer på platser där de för människor inte är önskvärda” kommer man ganska långt. Maskrosor i gräsmattan = ogräs, maskrosor barnen plockat med stor stolthet = vackert. Kriskål i hela rabatterna = ogräs, kirskål som gått i blom och fyller ut buketter med ett skirt ljust bakgrundsljus = bra.

DSC_6026

På samma sätt tänker jag mig dessa växter som jag tappat namnet på. Ogräs för vissa, men i min trappa en fin glädjespridare som ger mig minnen från en något vildvuxen trädgård ute på västkustens fina Hamburgö. Kanske minns någon annan namnet på växten?

DSC_6025

Fortsatt fin fredag!

Söndagsstilleben och oväntad kulör…

..för nej, rosa är ju inte det jag väljer i första hand. Nu var det dock så att blommorna vi plockade fick styra och det ena gav det andra.

Det händer att jag får blommor i kulörer jag har svårt att se tillsammans med de toner jag redan har hemma. Röda rosor kan verka romantiskt men i ärlighetens namn längtar jag nog mest efter att de skall vissna så det där starkt röda som skär sig lite mot resten av rummet med gott samvete kan flytta till komposten.

Men så var det lördag och blomsterplockarbehovet (mycket användbart ord!) var gigantiskt. Kl. 06 snörades skorna på, vid 07.30 var famnen så full att det knappt gick att bära mer. Hem till vakna barn för frukost och då blev den äldre dottern också lite plock-sugen. Två timmar senare kom vi hem med två famnar till. Tur att vi kunde ge bort lite ”presenter”…

Så står man då där med en uppsjö av fantastiskt söta rosa blommor och det finns inte så mycket annat att göra än att gömma undan de blå-grå kuddarna och låna en rosa dito av yngsta dottern som förvånat lyfter på ögonbrynet. Va? Låna en ROSA kudde?

DSC_5936

Men så fick det bli. Så länge lupinerna och de andra rosa små ljuvliga blommorna (som jag inte kan namnen på?) blommar får livet helt enkelt gå i lite mer rosa.

DSC_5954

 

 

 

Söndagsstilleben maj 2017

Öppna hyllor har som allt här i världen både bra och dåliga sidor. Luftigheten i köket – om man jämför med känslan när hela väggen var täckt med skåp – går inte att prata bort. Å andra sidan är också dammet som samlas svårt att förneka.

DSC_5870

Med dammtorkning kommer alltid en eller annan liten ny blomma/kvist/gren upp på hyllan. Själva hyllplanen börjar bli rejält slitna och repiga, men med lite tjuvplockad silverarv i favorit vasen (alt. ljuskoppen) från Kajsa Cramer glömmer vi reporna ett tag till.

DSC_5871

Efter många dagar med ljus som aldrig tagit slut var plötsligt gårdagen grå. Skönt tänkte jag även om kameran fick skruvas upp till högt ISO-tal och därmed gryniga bilder…

Om ett hem

Så många funderingar har cirkulerat i min tankevärld sedan i september. Tankar, slutsatser, nya teser och fler antaganden. Vad är ett hem? När blir ett boende något man kallar – och känner ÄR – sitt hem?

Kanske har något funnits där en längre tid men efter inspelningen av SVT´s ”Vem bor här” blev det så mycket tydligare. När frågan kom förra året kände jag mig inte redo, men i höstas när frågan kom igen lyckades Lisa övertala mig. Och vilken tur! Oavsett resultat i tävlingen vann jag bästa priset, för det är omöjligt att inte förälska sig i Rina, Gustav, Anna och Christine. Att få nya bekantskaper helt förutsättningslöst där ingen kan börja att berätta om familj, boende, livsstil, jobb är otroligt spännande. Samtalsämnen som sällan dyker upp första gångerna man ses lyfts på några timmar. ”Djupa” ämnen är det enda som går att prata om då alla ”ytliga” ämnen är förbjudna – vad som nu är djupt eller ytligt? Dessa fina människor ligger mig oavsett mycket varmt om hjärtat!

Efter de tre inspelningsdagarna ramlade många funderingar in på hur det kommer sig att det ser ut som det gör här hemma? Dock har ju en hel del hunnit ändras sedan inspelningen, men varför spelar det mig någon roll? För vem ”inreder” jag/vi? Vad är syftet och målet?

Många gånger har funderingarna landat i att vi alla kanske är olika på så sätt att vissa är mer visuella medan andra möjligtvis bryr sig mer om t.ex. ljud. Just det exemplet är från vår vardag då det ”stressar” mig med oordning och saker som ligger över allt medan Daniel har svårt för ljud som t.ex. musik, när barnen sitter och trummar på valfritt kastrulllock, klappar takter, härmar ljud eller sjunger samma sång för tusende gången. Jag finner inte ro när det är rörigt runt mig, Daniel finner inte ro när ljudnivån är hög.

DSC_2598

Tyvärr påverkar det mig så att vissa affärer undviks (hemska tanke att handla mat där halva butiken är uppmärkt med stora skyltar i gult och rött och hyllorna är höga och överpackade…) och ibland blir det svårt att hålla fingrarna i styr när dom bara vill flytta lite på något, ställa undan något annat och gruppera något tredje…hemma hos någon annan. Inte bra alls det där. Men nej, jag pillar inte på andras hem även om lusten faller på…

DSC_0008

Men vad handlar det om egentligen? Är hemma något skapt att ”visa upp”?

DSC_4676

Nä, jag försöker rannsaka mig själv, men tror nog ändå inte det. Vi utgår från de behov vi anser oss ha. Tyvärr är våra åsikter ofta skilda, vilket t.ex. gäller TV´n som jag gärna skulle förpassa till övervåningen men resten av familjen vill behålla och demokrati är nog ändå det bästa… Utan tvekan tas givetvis inspiration in från omvärlden, det vore dumt att inte inse det, då synen nog är mitt starkaste sinne. Att väggarna är gråa nu och var vita 2006 är ingen slump utan helt klart en påverkan av omvärlden. Icke desto mindre ser det ut som det gör nu för att vi tycker om det. Lugnt, tryggt, vilsamt. Eller? Det är hur jag upplever det, och det är det jag vill ha ut av vårt ”hemma”. Någon annan skulle säkert uppleva det annorlunda, kanske rentav tråkigt? Gissningsvis skulle jag också vilja ha ut något annat av mitt hem om min arbetsplats var just lugn och vilsam, men nu när den är just motsatsen så är det för mig skönt att komma hem till kontrasten.

Hur tänker ni om era boende?

 

Vissa dagar…

är bättre och vissa dagar sämre. Så är det ju bara. Men när de där sämre dagarna kommer kan man kanske ändå liva upp dem med en liten kvist som blommar. DSC_5279På vår kökshylla samsas skålar, redskap och en bricka med något litet grönt. Vad för grönt får säsong och utbud avgöra men något levande finns där alltid. En dålig dag blir lite bättre när en ny fin kvist får sprida vårkänsla. Tänk vad det lilla kan pigga upp. DSC_5283