Tidig morgon med dimma som döljer alla skavanker. Morgontimmarnas mjölkiga dis som gör ljudet dämpat, ljuset mjukt och livet till sockervadd. Jag älskar de små små vattenpartiklarna som hänger kvar i luften och ensam där ute känns det som om hela världen är min, alla andra går miste om det fantastiska.
Jag både älskar lugnet som får mig att tro att i just denna stunden är platsen är min, ingen gör anspråk på att försöka ta den ifrån mig, men samtidigt finns där en liten strimma oro; hur kan ingen mer än jag vilja stå här, mitt på bryggan i livets kanske vackraste dimma?
Någon timma senare befinner jag mig – precis som resten av befolkningen – framför en skärm med en prioriteringslista liggands bredvid, en lista innehållande ”dagens viktigaste måsten”. Fingrarna rör sig över tangentbordet och skriver snabbt svar på frågor, egna funderingar, planer för kommande kvartal. Jag är precis som en av alla andra.
En stund tidigare var tankarna stora. Stärkta av dimmans magi var inget omöjligt, livet fritt och funderingarna livsavgörande. Ibland är vägen mellan bländande ljus och vardagsgrått inte längre än några hundra steg och två timmar lång.
