Någon som vet

Tåget hem går långsamt på lördagseftermiddagen. Långsamt brukar ha negativ klang, men inte denna dagen. Det finns tid att fundera och tid att sortera, både bland tankar och i datorn.

En bild med funderingar om hur långt våren är kommen läggs ut på instagram. Snälla vänner och syskon upplyser om vart man kan hitta de första snödropparna och min förväntan och längtan riktigt bubblar i kroppen. Ibland slår den strukturerade, vettiga och sansade delen av mig till och berättar att det rör sig om några snödroppar och inget livsomvälvande, sekunden efter skenar ändå längtan iväg och jag funderar gång på gång om det kommer finnas några små vita droppar som växer så långt ut mot gångbanan så samvetet säger att det är okej att plocka med något.

Klockan blir åtta, tåget rullar in i Lerum, jag går en omväg hem och kliver sedan innanför dörren med jordiga fingrar och något som för mig är mer värt än guld i handen.

På bänken ligger ett kuvert. Legat där sedan igår eftersom min mormor inte missar en födelsedag. Jag öppnar kuvertet och värmen i bröstet sprider sig hela vägen ut i fingerspetsarna. Min fina mormor har plockat snödroppar i sin trädgård, plastat dem väl – de lever ännu – och lämnat en liten lapp med vackert nedskrivna bokstäver som berättar det latinska namnet.

DSC_6831

Hur visste min fina mormor att det var den finaste presenten jag någonsin kunde få? Känslan av lyx är nu total, två små, små glas med snödroppar. Vackrare kan det inte bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s