Ambivalens

Där – när man hoppat av sadelliften och har fri sikt – skulle jag vilja bo. Om det bara vore för utsikten då. Ljudet från liftens avstigning och alla skidåkare kunde jag hoppa över.

DSC_5242

Vyerna är så vackra. Ljuset så…ljust. Luften så frisk. Riktig vinter och fjäll är bland det vackraste jag vet. Och ändå. När jag packar för att åka hemifrån saknar jag redan Mitt Hem, det som jag valt, min lugna vrå. Väl framme i Åre är det både hemma och ändå inte. Vägarna jag går på är mina, längdspåren känns trygga och på berget hittar jag utan att fundera. Jag älskar allt det där samtidigt som väggarna som omsluter mig om natten inte är mitt hemma och när längdspåret plötsligt är trångt har magin brutits. Mina favoritplatsers lyster är som bortblåst och hemlängtan växer.

DSC_5258

I bilen – precis i samma sekund som vi börjar rulla ner från berget – kommer vemodet. Jag vill ju inte lämna Åre? Eller vill jag det? Jag vill glida fram långt, lugnt och länge i längdspåret. I ensamhet. Jag vill känna fartvinden bita i kinderna och pjäxorna smita om fötterna, men jag vill inte stå i liftkö. Jag vill vandra vägar och beundra utsikten, men vill inte ständigt hoppa i diket för bilar som kommer körandes. Hur egoistiskt är inte det egentligen?

DSC_5270

I Mörsil står en gård på andra sidan älven. Sådär lagom ensam. En dröm börjar växa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s