2018

Med bara en liten dag kvar av året är det svårt att inte fundera på hur de senaste tolv månaderna varit. Egentligen är det ju bara ännu en dag imorgon, men på något sätt bubblar ändå funderingar upp.

Att januari existerade syns knappt bland mina foton. Minns inte så mycket heller, antagligen en hel del jobb och lite för lite ljus, men vårlökar är efterlängtat.

Av februari minns jag mer. Möbelmässan visade upp både nyheter och sådant som fått hänga med en stund, och jag bodde äntligen på At Six. Fina hotell är något jag verkligen tycker om! Att få se hur de tänkt kring materialval, kulörer och helhets-koncept är något som verkligen intresserar mig. Hur varje liten del får bli en pusselbit i den stora helheten, när inte ens ett bestick eller en toapappershållare har valts i all hast, utan varje liten sak är genomtänkt.

I år har jobbresor till Stockholm blandats med lite andra städer, såsom Linköping och Örebro, men i Stockholm har jag börjat känna mig mer och mer hemma och många av Stockholms vyer är fantastiskt vackra, många byggnader också. Det känns inte längre jobbigt att behöva åka till storstaden, bortsett från om man måste passera centralstationen i rusningstrafik…

Först i mars plockades de första snödropparna in, hett efterlängtade. Och kanske att de där allra första dropparna var en stöld från grannen där solen legat på bättre. Men om de växer på utsidan häcken är det väl nästan okej?

Och en dag var jag nog lite extra förälskad i min fina kopp jag fått av Götefors och Emma von Brömsen. Eller vid närmre eftertanke så älskar jag den nog alltid. Vissa saker tar bara större plats i hjärtat än andra.

Sedan kom maj och värmen! Allt slog ut samtidigt och blommade över illa kvickt. En känsla av ”bråttom!” infann sig helt klart. Massor av jobb även om jag mest skulle vilja vara ute – eller i alla fall ute om kvällarna, dagarna var lite för varma – om man nu får vara gnällig.

En av jobbresorna till Linköping gav också tillfälle att gå en sväng i staden. Vacker stad! Weronica gav fina tips. Himla fint det här med hur världen öppnar sig genom sociala medier, hur man kan få ta del av andras smultronställen.

Hemma igen fick solseglet hänga uppe dag efter dag efter dag… och jag påmindes återigen om att hur mycket jag än älskar de stora maffiga buketterna så är jag rätt nöjd med det lite enklare hemma hos mig.

Sommarens värme krävde många bad. Tror inte baden varit så många sedan barnsben. Vid ett av simturerna fick en näckros följa med och efteråt kom tanken om fridlyst… men det verkade nog som om det ändå var okej att plocka med sig en eftersom näckrosen inte var fridlyst i just vår del av landet.

Första helgen i juli bodde vi på Nääs Fabriker. Återigen hotellkärlek. Har alltid en längtan efter Nääs.

Och strax efter det åkte Lisa och jag till Stockholm. Fint att få vara med ett barn i taget ibland. Tolv år, ansvarsfull, tonårings-temperament, fundersam, självkritisk och omtänksam.

Gatumålningar och dotter som är lättfotograferad på Stockholms gator. Lisas trötta ben fick mig att fundera ännu mer på hur ”vi” lever idag. Hur jag som trettiosex-åring orkar otroligt mycket mer utan att känna minsta fysiska trötthet, vad kommer hända med våra barn? Från att ha varit rädd för folkhälsan blev jag nu livrädd… nästan i alla fall. Skärmar, skjutsning, mer stillasittande – vart är vi på väg?

Efter staden längtar jag alltid efter luft! Vill bara var utomhus och röra mig i lagom takt. Lukta, lyssna och andas djupt. Skogsdusch är ett fint beskrivande nyord.

En kväll fick jag låna en bil och körde upp till Hunnebostrand där resten av familjen var. Solen gick sakta ner över fälten och jag var tvungen att stanna och ta ett foto. Kusten är så vacker men jag har svårt för att trängas som det gärna blir under semesterveckorna, och det ses inte med glada ögon när jag vill vandra iväg själv över mer ödsliga klippor och få känna vinden i håret.

Precis före skolan skulle börja igen åkte jag och tjejerna till Borås. Kan man inte få med dem mer än någon timma i bilen så blir Borås toppen! Klättring i höghöjdsbana är roligt för både vuxna och barn och Borås-stad var verkligen överraskade trevlig! Dagen efter stannade vi till i fina butiken Bettys.

Sommaren ville aldrig ta slut och hösten började sent, men en dag var det äntligen lite höstkänsla. Ekollon och dimma är fina saker som det inte går att få för mycket av. Varje höst tänker jag att det är den bästa tiden på året, sedan kommer snön och då är den bäst…vilket håller sig ungefär tills de första knopparna slår, ut för vad är egentligen vackrare än det? Kanske är hösten, vintern och våren lika fina, fast på olika sätt.

En annan dag brann det nästan i löven på en buske i Göteborg. Gatumålningar borde det finnas fler av. Mer offentlig konst till folket!

I november var det nog rätt grått men kanske vackert ändå. Grå toner måste inte vara tråkiga. Tiden gick också lite för fort men en julstjärna fick sakta ner tempot och påminna om att advent närmade sig.

Samtidigt som det känns onödigt att plocka fram julen allt för mycket när man skall resa bort en stor del av december är det ju ändå det jag längtar så mycket efter där i november, så lite kulor och stjärnor fick stilla längtan när månaden gick mot sitt slut.

Och före året skulle stängas blev det ännu ett besök i Linköping. På vägen dit ett litet stopp ungefär vid Brahehus och i en jobbpaus smet jag in i en butik med fint sortiment.

December kom och julen kanske inte är så klassiskt julig hos oss, men jag gillar enkelheten. För mig funkar det nog så att jag gillar omgivningar som är sammanhållna, älskar att få komma in i hem som är långt ifrån mitt där man gått ”all-in” på något helt annat än det jag själv valt. Det måste inte vara ”min” stil men det måste vara ”en stil”, att det finns en tanke och känsla.

Och sedan blev det jul i Åre. En vit sådan med skidor, stor familj och Zlatan. Och en förlorad fotbollsmatch mot Zlatans barn.

När jag tänker på 2018 så är det ett år med full fart och en hel del insikter. Jag har jobbat mycket och har trivts med det, att känna att jag åstadkommer något är viktigt för mig, utan prestation, framåtsträvan och skapande vet jag inte riktigt vem jag är. Att inse att barnen är så stora så min funktion som mamma inte längre är livsnödvändig känns rätt tungt och då är det bra med jobb där jag ”behövs”. Som ung hade jag inte några stora framtidsdrömmar mer än att jag ville bli just mamma och ha familj, men min bild av familj motsvarar inte alls vad familjen jag har blev. Min tanke var att man inom familjen alltid hjälps åt, att man delar jämnt på tid och sysslor, sätter familjens bästa i förstahand och alltid håller samman, men den tanken går inte riktigt ihop med ett gäng individualister. Sorgen i den insikten slår mig hårt ibland. Att samhället blir mer och mer individualistiskt går inte blunda för men frågan är vad det i förlängningen gör med oss? Även en introvert som jag är nog i grunden ett flockdjur, bara det att jag vill bilda och hålla mig till en lite mindre flock än många andra.

Nu kommer vi avsluta detta året i lugn och ro. Influensa hos 3 av 4 (med andra ord inte jag!) har gett inställda party-planer.

Hur har ert år varit?

En reaktion på ”2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s