Det finaste man har sätter man på bordet

Gång på gång fastnar jag i tankar på vad det är som gör att lockelsen till olika kulörer skiljer sig så beroende på säsong. Varför känns senapsgult otroligt vackert nu men är trist som tusan i januari? Är det en spegling av naturen utanför vi försöker skapa? Och varför härmar vi efter utsidan? För att få en helhet som hör samman?

DSC_2705

Det finaste man har sätter man på bordet”. Inte det finaste jag har, för barn i storlek 12 och snart 8 år lämpar sig inte att förvara på köksbordet, men gott salt är alltid bra att ha nära.

DSC_2711

Och så är det ju de där små kära prylarna. Inget blir sämre av en söt räv. Helt utan funktion men ändå en glädjespridare sådär på fredagseftermiddagen.

DSC_2709

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s