Här skulle man kunna bo, men det gör jag inte. Inte nu i alla fall, men kanske någon gång i framtiden?
Söndagen börjar med kompakt dimma. På vissa ställen ser man bara några meter, på andra ställen rör sig luften lite snabbare och sikten blir lite längre.
En vanlig väg ser plötsligt ut som plockad ur en saga som skulle kunna heta ”från här till evigheten”. Inga bilar är ute på söndagsmorgonen. Inga människor heller. Allt är tyst och världen har tagit helg.
Där dimman är lite tunnare letar sig solens strålar igenom. Daggen i gräset glittrar.
Strax till vänster utanför bild ligger ett hus. Utsikten är helt fri över ängarna och åkrarna. Vem blir man av att vakna till vyer som denna? Vänjer man sig?
Någon gång kanske det är jag som vaknar där. Drar undan gardinerna och fastnar med blicken. Dricker te i fönsterkarmen och lyssnar på musik. Ser hur rådjuren lugnt traskar vidare och funderar på vart deras bo finns?
Kanske någon gång.
