Snö råder det inte brist på här. Senaste jularna har varit snåla på snö, något år gick det inte ens åka längdskidor, men i år är det gott om vitt. Kommer man upp på berget tillverkas dessutom ännu mer snö, kanonerna ger snödis och stick i kinderna. På håll ser vi solen spricka igenom moln och dis, ljuset är gult men ändå kyligt. 
Vi åker en sväng hit och en sväng dit. Barnen har fått upp sådan fart så jag snart blir sist ner till liften och inte blir det bättre av att jag gärna vill stanna, bara titta, och andas in fjäll-luften genom en näsa som inte samarbetar. Något år till och min roll som önskad förälder ändras troligen till ”skall du åka med oss…?” Måste passa på före känslan av bromsande bihang tar över.
Redan tidig eftermiddag börjar ljuset lämna oss och den minimala frukostens energi är slut. Det där med frukost – eller mat överhuvudtaget – är ju inte mina barns favorit. Vi beger oss hemåt, barnen traskar in för middag och jag måste bara få gå förbi ett av mina favorithus. Några påpekar att huset inte alls passar i fjällvärden men jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att bo där? Stora fönster och mer än full takhöjd på övre våningen. Utsikt och luft tänker jag mig. Kanske får jag knacka på en dag för att stilla min nyfikenhet.
