Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!