Påskens första dag och duggregnet tillsammans med pannlampan är mina bästa vänner i skogen strax efter solen – som knappast visat sig – gått ner. Tempot är lugnt och just då landar tankarna som bäst. Dagens arbete lämnar långsamt över plats för annat i funderingarna och i skogen – om någon stans – känns det så självklart; traditioner är inget tvång.
Ägg, sill, lax. Allergier, smaklökar som inte verkar återställt sig efter cytostatika, oro över nya smaker. Påskägg fyllda till brädden med något som i förlängningen inte gör någon väl. Näe, jag tror vi avstår.
Så många fina dukningar jag sett senaste dagarna, bara hos Åsa visas fina kulörer, naturnära styling och även mer färgglatt. Att slå sig ner vid ett bord någon lagt lite extra kärlek och omtanke på känns så fint, de där gångerna när besticken mest ligger utslängda smakar inte maten riktigt lika bra.
Så kanske satsar vi på en bättre dukning och gör sedan barnen nöjda med mer otraditionell påskmat. Vad sägs om lite nudlar till påskafton…
