Morgonpigg har jag alltid varit. Tycker så mycket om lugnet som ligger som ett tjockt täcke över hela samhället, lugnet före alla andra vaknar och får bråttom till jobb och skolor. De få människor man möter – nästan alltid hundägare – hälsar lite yrvaket men glatt, något som aldrig skulle hänt tre timmar senare. Lustigt det där med sociala koder.
I torsdags låg dimman tjock. Strax efter fem på morgonen syntes inte närmsta grannens hus hur mycket ögonen än ansträngde sig. Kompakt men ljus dimma lindade in morgontimmarna och gav en något dämpad ljudbild. Till och med doften kändes frisk och vårlig.
Från att ögonen öppnats till att skorna knyts utanför dörren tar det inte många minuter. Jackan kan knäppas på vägen och vantarna ligger förhoppningsvis i fickan sedan sist. Måste bara ut så fort det går, som om dimman har en fysisk dragningskraft. Scenen i Ronja Rövardotter där Birk knyter ett rep runt Ronjas mage så att hon inte skall dras in i dimman känns inte det minsta orealistisk.
Alla tecken visar att det kommer bli vad många benämner som ”en vacker dag” med plusgrader och sol. Jag tänker snarare att det är nu det är som vackrast. Ett par minusgrader, soluppgång och dimma. Ljuset som sprider sig mjukt och färger som är milda.
Vissa morgnar är helt enkelt bättre än andra.
Samling 