Att falla för någon med samma ordningssyn är kanske en osannolik dröm. Hade båda tyckt att torka diskbänken är en viktig syssla före man lämnar hemmet – gissar jag att vardagen troligen haft färre gropar. Den där koppen som ”sedan” skall stoppas i diskmaskinen hade enligt mig inte gjort något om den istället genast hamnade i maskinen. Kylskåpet skulle kännas något trevligare om inte en ny förpackning X öppnades före den äldre förpackningen med X var slut…
Just i köket är jag som känsligast, gnälligast och grinigast. Där mat skall tillagas eller bara plockas fram vill jag ha ordning och reda. Var sak på sin plats för att slippa lägga onödig tid på att leta och vältorkade bänkar för att ha fria, rena ytor att jobba på. Så viktigt för mig och sååå oviktigt för andra.
Selektivt seende hade varit en gåva. Att slippa notera smulorna, tallriken och besticken som ögonen ändå hänger upp sig på. Att kunna välja att inte reagera på vad mina ögon uppfattar som stökigt och framför allt, att därmed kunna strunta i saker och ting.
Men jag kan inte. Jag försöker gång på gång att ignorera koppen och vad gör det att bordet har intorkad havremjölk över bordsskivan? Spelar det egentligen någon roll om diskmaskinen sätts igång nu eller om några timmar? Nä, det gör ju inte det och jag förstår hur oviktigt det borde vara. Jag förstår, men jag kan inte omsätta förståndet till en äkta känsla i kroppen. För hur mycket härligare är det inte att slå sig ner med tekoppen och slippa titta ut över disken? Att inte glaset klibbar fast i bordet när det är dags att dricka ur det? Och att kunna lägga tomaterna direkt på diskbänken utan oro för vad som legat där förut. Ganska härligt enligt mig.
Samling 